Det var 1983 när Sverige mötte Italien i EM-semifinal på Flaminio-stadion i Rom. Förbundet hade frågat Nils Liedholm om han vill visa damlandslaget hur proffsen tränade på Romas anläggning. Han hälsade oss välkomna och vi märkte vilken vördnad alla visade honom och oss, som var hans gäster. Tjejer som spelade fotboll hade inte så hög status i Italien och det har kanske inte ändrats så mycket på 24 år, men att den avgudade ”allienatoren” Liedholm som 1983 för första gången på 41 år hade gjort Roma till italienska mästare tog emot oss med sådan respekt som fotbollsspelare fick åtminstone de vi mötte att tänka om.
Före matchen på Flaminio-stadion var Nils Liedholm och hans fru nere och önskade svenskorna lycka till.
När paret visades sina platser på hedersläktaren reste sig spontant 10.000 upp för att visa sin vördnad. Många hade nog kommit lika mycket för att se matchen som att få en skymt av Nils Liedholm som vid den tiden var större än själve påven i Rom.
Efter matchen, som Sverige vann, kom Nils Liedholm ner och gratulerade i omklädningsrummet. Detta var något så stort, och de italienska ledarna som visade vägen så tagna att vi aldrig sett några som bokstavligen varit så nära att kyssa golvet där den store svenske tränaren hade vandrat.
Nils Liedholm förekom aldrig i några skandaler. Han hade integriteten, värdigheten men också enkelheten som präglade hans uppväxt i Valdemarsvik, en hedersman helt enkelt. Vi delar sorgen över hans bortgång med en hel fotbollsvärld.
Anette Börjesson
Thorsten Frennstedt
