Det pratas mycket engelska i Stockholmskommunen Tyresö numera. Från och med september har svenska mästarna fem amerikanska landslagsspelare i truppen. damfotboll.com har träffat nyförvärvet Ali Krieger – och inte pratat engelska med henne.
– Deutsch oder Englisch? frågar jag Ali Krieger när Tyresös pressansvarige Carina Johansson kommer fram med spelaren jag ville prata med efter matchen mot Jitex BK.
Ali svarar att det spelar ingen roll för henne och så pratar vi tyska under en kvart. Amerikanskan är helt obehindrat och har till och med lärt sig mycket av det vardagliga språket. Egentligen ingenting att undra mycket över när man har spelat ett par säsonger i Tysklands elitlag 1.FFC Frankfurt, men ändå är jag imponerad över hennes intresse och engagemang att bibehålla språket som hon lärt sig både i skolan och i vardagen. Kanske motiverades hon lite extra av en farfar från Berlin, men hon säger också att hon inte kunnat någonting innan hon åkte över Atlanten för att spela i Europas bästa liga. I dag är det många minnen kvar från tiden i Frankfurt och en tatuering på vänsterarmen. Där står det ”Liebe” (Kärlek).
Men nu är Ali alltså i Sverige efter en säsong med Washington Spirit som inte gick som man hade förväntat sig. Bottenplacering och chanslös att gå till playoff där nu Portland Thorns och Western New York Flash kommer att spela den första NWSL finalen. Ali Krieger har kommit till Tyresö, tillsammans med lagkompisen och målvakten Ashlyn Harris, men i Sara Thunebro träffade Ali ytterligare en gammal lagkompis från Frankfurt-tiden.
Varför kom du hit till Tyresö, undrar jag?
–Jag ville åter igen spela Champions League och jag ville jobba med Tony. När han jobbade med USA:s landslag under OS 2012 var jag ju skadad, men jag har hört mycket positiva saker från både Press och Kling(enberg), berättar den 29-åriga ytterbacken.
Skadade korsbandet
2012 skadade sig Ali Krieger svårt under en match mot Dominikanska Republiken.
–Vi ledde med ungefär 7-0 när det hände och jag kände vridningen i knät och det var liksom helt meningslöst, säger hon så här ett och ett halvt år efter hon slet av korsbandet och skadade menisken svårt och hamnade på operationsbordet och efterföljande rehab istället för spel i OS i London.
Men vägen tillbaka gick oerhört snabbt för Ali Krieger.
– Den 2 september 2012 gjorde jag min första match efter skadan, det var ok, men jag hade tappat något i rörligheten och även tekniskt och taktiskt fick jag hämta in saker. Nu är det fantastiskt att vara här, det är otroligt fina tjejer och det är en stor skillnad mellan Washington och Tyresö.
Varför blev Washington sist i NWSL?
– Det är ju så att US Soccer, det amerikanske förbundet, betalar lönerna till landslagsspelarna. Jag tror att det finns ett avtal på fyra år. Förbundet stöder ligan. Men tyvärr har klubbarna inte så mycket pengar och just i Washington hade vi väldigt många rookies, nybörjare i proffsfotbollen om man kan säga så. Det förklarar skillnaden mellan oss och de andra lagen.
– Spelet i USA är verkligen helt annorlunda. Där springer vi otroligt mycket. Vi skapar mycket press, genom detta, men här har du lite mer tid för 1-2 kontakter med bollen.
Men detta verkar ju aldrig bli annorlunda i USA? Samtidigt är ni världsetta och har kanske inte heller en anledning att förändra ett vinnande koncept?
– Jag tycker att detta är en anledning varför en del spelare har kommit hit till Europa. Vi vill spela lite annorlunda och vill ha bollen och känna oss bekväm med den. Jag tror att när du spelar i Europa och sedan kommer till landslagssamlingarna i USA, då känner du dig lite annorlunda, ibland även ett steg före. Men visst är vi väldigt starka i USA. Vi tänker hela tiden att vi kommer att vinna matchen och det är vår mentalitet. Med den inställningen förlorar man väldigt få matcher, tycker jag. Men lyckligtvis har vi ju också en tränare som kommer från Skottland (Tom Sermanni) och vi har haft Pia. Så en del saker har redan förändrats. Samtidigt ser du att Pinoe (Megan Rapinoe) har gått till Frankrike och det har även Tobin Heath gjort. De vill spela bra fotboll, de vill ändra saker.
Det sägs att Tyresö vill ha kvar er amerikanskor även över 2014. Går detta överhuvudtaget?
– Vi får se, US Soccer vill att vi spelar i NWSL för att stärka den amerikanska ligan. Vi ska prata om detta och vi kommer att se vad som händer. Just nu kommer jag att spela dag för dag och vecka för vecka.
Det kan bli en mycket stark motståndare redan i första omgången av Champions League?
–Jo, jag vet. Men det spelar ingen roll vem du möter i första omgången. Alla är bra och det är vi också, de får nog vara lite rädda inför utlottningen.
Utgiftstak gäller i NWSL
Kommer NWSL vara en liga som håller, annars än WPS eller WUSA som båda gick i konkurs?
– Jag tror det. Det är bra att US Soccer betalar lönen för landslagsspelarna, det gör även Kanada och Mexiko för sina spelare. Nu finns det ju salary cap, ett utgiftstak för klubbarna som jag tror ligger på 200 000 dollar. Detta leder säkert också till att de europeiska spelarna inte längre vill komma till USA. Men vi är en proffsliga, tränar dagligen och de unga spelare som inte har särskilt höga löner jobbar även på fotbollsläger och annat. Publiksiffrorna var bra. Vi spelade inför 5.000 hemma och när vi spelade borta i Portland kom det 12-13.000 åskådare, det beror säkert på att spelare som Christine Sinclair och Alex Morgan finns där, också Tobin Heath är nu tillbaka.
Vad var det största som du varit med om hittills under karriären, jag tänker förstås på något nu?
– Jo, det var nog straffläggningen i VM-kvarten mot Brasilien där jag fick skjuta den avgörande straffen som tog oss till semin. Det var verkligen en otrolig upplevelse, det gav gåshud. Vi låg under med 1-2 under 54 minuter i matchen och jag trodde att det var slut och sedan kom Pinoes fantastiska inlägg och Abbys nick i allra sista sekunden. Sen gick vi till straffarna och när jag fick gå fram och lägga den avgörande tänkte jag verkligen på ingenting.
Du har pendlat en hel del mellan Tyskland och USA?
– Det var efter VM när vi hade ledigt och jag satt hemma på soffan i USA och jag tänkte nu vill jag spela, jag vill inte vänta så länge innan allt sätter igång igen. Jag saknade tjejerna i Frankfurt, hade en fantastisk tid i Tyskland och hade många fans. Sedan efter skadan passade det inte längre så bra. Vi hade tre olika tränare på väldigt kort tid och jag trivdes inte och då stack jag igen till NWSL. Och nu är jag i Sverige.
