– Jag fick krampkänningar i vaden och kände inte att jag kunde trycka ifrån som jag ville, sade Kosovare Asllani.
Asllani var förmodligen allra först att känna på den obehagliga upplevelsen. Ett hugg i benet, en signal om att allt inte var som vanligt.
– Jag kände kramp redan efter tio minuter, vet inte varför den kom så tidigt. Men det var flera andra som kände det, sade hon.
Asllani gjorde de sista träningarna innan premiärmatchen med väl bandagerat knä och fick tillbaka omslaget när hon som första svenska spelare fick lämna plan i Winnipeg i halvtid. Till råga på allt kunde hon inte göra sig själv rättvisa
– Det var rätt beslut att kliva av, konstaterade hon.
– Frusterande, särskilt som man märkte att ytan bakom Nigerias backlinje var stor. Där hade jag kunnat komma med instick.
Sverige gjorde också tre mål men trampade vatten på hårt och torrt gräs. Pia Sundhage såg ut att behöva fler än de tre tillåtna bytena. En poäng förvisso men två tappade ledningar, den kollektiva kollapsen berodde på kramp.
– Vi fick inget flow i spelet, fastnade mycket på bollen. Det var frustrerande, sade Kosovare Asllani och försökte förklara var all kramp kom ifrån.
– Kanske från underlaget. Vi tränade på den (planen) igår. Då kändes den helt okej.
Lisa Dahlkvist lämnade i det andra bytet i ett grådaskigt Winnipeg. Uppe på läktaren svalkade vinden skönt, det borde varit hetare nere på plan.
– Jag tyckte inte det var så varmt, det kunde varit värre, sade hon till damfotboll.com.
Mästerskap handlar ofta om att byta spelort efter varje match. Den här gången stannar Sverige i prärieprovinsen, i den platta staden och på samma stadion en omgång till.
Chanserna ökade inte direkt för att blågult ska kunna rubba USA i nästa match. Inte nog med det högklassiga motståndet, Sverige måste också bemästra underlaget bättre på lördag natt.
– Det handlar om att vänja sig, det måste vi göra. Vi kommer inte spela så här mot USA, sade Kosovare Asllani.
