Det var en välförtjänt seger. I första halvlek såg det ut som om LdB skulle kunna sätta en käpp i hjulet med schackdraget att avdela Malin Levenstad som skugga till Marta. Det lyckades hon alldeles utmärkt med, men smarta Marta är så rörlig att till sist är hon en halv meter framför sin bevakning och inte ens den snabbaste svenska back hinner med. Lägg därtill den bländande tekniken på små ytor.
Det dröjde till efter paus men redan efter ett par minuter märkte man varåt det lutade. Lisa Dahlkvist missade den första chansen när Marta hittade henne tätt framför LdB-målet men den andra gången bara en minut senare prickade Lisa rätt.
I första halvlek var UIKs bästa chanser ett par långskott av Lise Klaveness och Elaine.
LdBs Therese Sjögran-hörnor var skånskornas bästa chanser.
Prioriteringen låg på försvarsspelet. Det blev långt fram till Manon Melis och Therese Lundin som blev lätt infångade av Umeås lika säkra försvar.
Matchens största händelse var när Hanna Ljungberg återinträdde i spel efter 60 minuter. Hon blev delaktig i Martas 2-0-mål bara minuten före ordinarie matchtids slut.
Nilla Fischer var LdBs frontspelare i första halvlek. Hon hade matchens sista målchans, en nick som tvingade Ulla-Karin Rönnlund att tippa bollen över ribban.
LdBs insatser de senaste matcherna gav anledning till att tippa en jämnare seriefinal än den blev. UIK var bättre på fler punkter – och i synnerhet en.
Tyvärr blev det ingen publikfest, bara 1.946 kom till Gammliavallen efter att ett störtregn en knapp timme före avspark säkert skrämde bort lika många.
För övrigt, expertkommentator Pontus Kåmark levde kvar i det förgångna när han kallade LdB för Malmö FF, och LdB blev ”Malmö” rätt och slätt. AIK ska väl då kallas Solna och QBIK för Karlstad.
Text: Thorsten Frennstedt
