Ann-Hélen Grahm har under sina tidigare år (första tränaruppdraget vid 14 års ålder!) i Sverige råkat på de tjejer som idag är nyckelspelare i svenska damlandslaget: Caroline Seger tränade hon i Stattena och bland andra Nilla Fischer som talangutvecklare i Skåne. Sin aktiva karriär som spelare har Ann-Hélen bland annat som målvakt i Stattena IF.
Nu efter sammanlagt åtta år som assisterande förbundskapten, först i Skottland och sedan i Sverige, står alltså Ann-Hélen Grahm utan en anställning inom fotbollen. Hur tacklar man detta?
– Under hösten kändes det tungt att bli utan jobb men så är det att vara fotbollstränare. 99 % av alla dessa jobb är kontraktsjobb och det är klart att man är medveten om att det brukar bli en förändring längs hela linjen när det byts en tränare oavsett om det är i ett klubblag eller en förbundskaptenspost. Särskilt tungt att behöva gå är det förstås när man brinner mycket för det man gör. Att vara assisterande för det svenska damlandslaget har varit oerhört roligt inte minst med tanke på att jag fått återknyta kontakt med många spelare jag haft på ungdomsnivå tidigare.
Hur går du vidare?
– Jag söker jobb. Om det blir på landslagsnivå eller klubbnivå kan jag inte säga, men jag hoppas att det ska bli klart inom kort.
Så du kan också tänka dig att bli klubbtränare igen?
– Absolut, jag vill jobba med fotboll, det är det bästa jag vet och jag känner att jag har mycket att ge.
Du fick uppleva en del härliga ögonblick som assisterande förbundskapten. Vilket var det största om du får välja?
– Det självklara valet blir förstås VM-bronset i Tyskland. Att få vara med från början i byggandet av ett lag inför ett stort mästerskap känns som en stor ynnest att få ha varit med om, att sen truppen växte i takt med framgångar och även en del små motgångar och att det bar hela vägen fram till match om ett brons, den känslan kommer jag alltid att bära med mig.
