Jag står fast vid avslutningen i mitt tidigare blogginlägg:
Maken till positiv marknadsföring av damfotboll – inte minst tack vare ”lokomotivet” Pia Sundhage – som vi upplevt den senaste månaden kan nämligen knappast överträffas.
Om det inte slås rekord på läktarna är det bara att ge upp..-
En färsk mätning som också refereras på damfotboll.com slår fast att det aldrig har skrivits så mycket om kvinnlig idrott under två månader i följd i Sveriges största dagstidningar och de lokala har så klart hängt på efter bästa förmåga.
Svenska Fotbollförbundet har fått massor av beröm för sättet att marknadsföra dam-EM. Nu finns det bara en grupp kvar som kunde ha gjort jobbet bättre inför höstpremiären – klubbarna. Jag hör redan att ”vi är idealister och sätter till så många timmar på vår fritid…”
Nu är det inte längre så, åtminstone i toppen av seriesystemet. När vi återvänder till vardagen efter detta fantastiska EM går det inte att gömma sig bakom medias njugghet och att förbundet borde gjort mer för att publiken ska komma. Det är klubbarna som ska göra mer av detta gyllene tillfälle som förmodligen aldrig återkommer.
För att damfotboll.com vid några tillfällen skrivit om den nystartade amerikanska proffsligan NWSL överöses vi varje vecka av mail från dessa klubbar både före och efter deras matcher. Tyvärr skulle vi inte fått rum för Damallsvenskan om allt publicerades här. Men dessa klubbar som inte är mer professionella än de damallsvenska klarar av att synliggöra sin verksamhet. Även om deras matchanläggningar bara rymmer c:a 5.000 är det inte ovanligt med utsålt.
NWSL har dessutom rättat mun efter matsäck, d v s inte byggt luftslott av fullsatt på alla matcher, jättelöner till spelarna och dollarmiljonärer som satsar en månadspeng så länge de tycker det är roligt.
Eftersom Damallsvenskans klubbar med några undantag aldrig kommer att ha mer än 400-800 per hemmamatch får budgeten läggas därefter – eller hoppas på Tyresö-matcherna en gång om året.
Hoppet är det sista som överger men då har publiken gått för länge sedan.