– Vi håller framförallt tätt första kvarten som blir en halvtimme och fortsätter lite på den vägen. Det får vi energi av, sade Staffan Thorstensson.
Det var tvära kast och minst sagt blandade känslor för hemmaspelarna alldeles på slutet. Linköping hade ledningen när Dalsjöfors först jublade sedan Mimmi Löfwenius löpt ifrån sin försvarare och kunde ta emot en lobb som ställde Linköpingsmålvakten och hittade nät. Glädjen förbyttes mot besvikelse, negativa tankar och en del mindre glada tillrop till domarteamet när spelarna fick se flaggan för offside höjas från sidlinjen.
– Det är surt givetvis, flaggan var uppe tidigt men jag vet inte varför han tar ner den igen. Mimmi var väl inte offside heller kan jag tycka men jag är inte säker, sade Staffan Thorstensson.
När Dalsjöforstränaren mötte pressen hade de omedelbara känslorna efter den uteblivna kvitteringen runnit av honom. Efter flera storförluster var siffrorna den här gången mer hanterbara och i eftersnacket fanns inte behovet av glömma-och- gå-vidare-attityden som frammanats på sistone för att inte gräva ner sig alltför mycket.
– Vi gör det jättesvårt för dem och jag kan tycka att de går kraftfullt i fällan. De blir kanske bättre i andra med bättre fart på bollen och jag får väl erkänna att vi tröttnar lite också.
Trots förlusten, var det den bästa matchen ni gjort hittills?
– Nja, i Hammarbymatchen är vi väl lite högre upp i banan.
Staffan Thorstensson kunde blicka tillbaka på en match där laget på plan agerade väl efter sina egna resurser. Med en långt tillbakadragen backlinje redan från start uppenbarade sig aldrig de möjligheter till överspelning som tidigare förebådat tidiga underlägen och tärt på självförtroendet. Nu kunde försvaret koncentrera sig på att hålla sig närmare sin anfallare när löpningarna kom och därtill slå bort de inlägg som Linköping ägnade den första halvan av första halvlek åt att slå.
Bommade jättechans på straff
Redan i den fjärde minuten hade Dalsjöfors en jättechans att ta ledningen. Nora Holstad Berge attackerade Maria Andersson i ryggen alldeles för hårt och domaren blåste för straff. Lagkaptenen Alexandra Singer klev fram men drog straffen i stolpen och utåt. En klar möjlighet gick hemmalaget förbi.
– Straffen hade varit oerhört viktig.
Efter den med Linköpingsögon skakiga starten blev matchbilden den väntade. Man etablerade sig på offensiv planhalva, klev fram med ytterbackarna och matade bollar mot straffområdet.
Men utdelningen lät vänta på sig och känslan från sidan var att LFC hade få spelare som verkligen klev till när det behövdes för att få in bollen.
– Det märks att vi är ett lag utan ett jätte-självförtroende offensivt, vi har ju bollen i kanske 85 procent av matchen, sade Jörgen Petersson.
Han kunde ändå konstatera att Linköping fick med sig ett psykologiskt viktigt mål strax före pausvilan. Kosovare Asllani brände visserligen en straff i den 40:e minuten
som hon själv tog vara på efter att blivit nedgjord. Men Linköping höll kvar bollen offensivt med flera hörnor och bara halvannan minut senare var det dags igen.
Kosovare Asllani hindrades i sin genombrytning och Lena Arwedahl blåste ånyo för straff.
Halvlekens tredje uppenbara målchans och den här gången blev det också mål. Louise Fors, en av få spelare i Linköping som visade lite tåga offensivt tvekade inte utan drog upp bollen i nättaket.
Målet avgjorde matchen såtillvida att Dalsjöfors var precis lika tillbakapressade om inte mer efter paus och kvitteringen tycktes långt borta före situationen som tidigare återgetts.
Charlotte Rohlin var navet i Linköpings-försvaret som inte hade mycket att göra. Istället kom allt oftare de långa passningarna som Louise Fors och Petra Larsson förvaltade bäst genom att snabbt vända om och komma till skott. Men något spelmål blev det inte för Linköping och för Jörgen Petersson föll det sig självklart att betona poängen före prestationen.
– Tre poäng var ju positivt, det var ockå absolut viktigast, sade han.
Betraktat ur synvinkeln att laget tagit två poäng på de tre senaste matcherna var segern också ett positivt besked för Linköping. Men det var alldeles för många spelare som spelade runt bollen istället för att själva ta ett steg framåt, tron på att det egna spelet fungerar behöver har fått sig en törn när målen uteblivit. 
– Det är tryck, både internt och externt att vi ska vinna matcher, både mot hammarby där vi inte får in bollen och här där vi bara gör ett mål på straff och har mängder med chanser. Så länge man inte gör mer än ett mål till slut blir man rädd för att tappa poäng, det blir tydligt på flera som är långsamma i sina beslut.
Jörgen Petersson kunde bara medge att Dalsjöfors var effektiva med att hindra djupledsspelet.
– Men det visste vi om innan matchen, Planen som fanns för att lösa det klarade vi inte särskilt bra. När vi inte har ett högre passningstempo blir det stängt
Löfdahls enhandsräddning läcker
I Dalsjöfors var målvakten Sofia Löfdahl en av dem som stack ut. Hon fick en del lösa skott som var lätta att plocka ner men gjorde också några kvalificerade räddningar. Enhandsräddningen på Mariann Gajhedes skott från nära håll i mitten av andra halvlek var prov på snabb reaktionsförmåga och fin timing.
Bland utespelarna drog Emelie Johansson ett tungt lass med långa löpningar och bra försök att lugna spelet när det behövdes. När hon lämnade plan i början av andra halvlek ersatte Mimmi Löfwenius, hennes fina teknik var det som trots allt kunde oroa Linköpingsförsvaret mest.
– Hon är som vanligt ett energiknippe när hon kommer in, berömde Staffan Thorstensson, vars lag jobbade för varann och framförallt med varann.
Att undvika mardrömsinsatser är nog så viktigt för ett lag som haft svårt att lösa uppgifterna i allsvenskt tempo.
LILLA BILDEN: Kosovare Asllani uppvaktas av Dalsjöforsförsvaret. FOTO: Filip Oskarsson
